Den nya verkligheten

Jag har, i tisdags kväll, på ett mycket effektivt sätt skapat ett permanent öppet köksfönster.

Jag och min underbara kombo Embla stod och lagade ärtsoppa när jag bestämmer mig för att stänga fönstret.
Framför vårat köksfönster står vårt köksbord och för att nå till handtaget på fönstret måste jag stå på en stol och böja mig frammåt.
Så, där stod jag på min stol och böjer mig mot handtaget när Embla säger något och jag vänder mig om.
Med tanke på att jag var två cm från handtaget så fortsätter jag böja mig och slinter såklart och rasar rätt in i rutan.
Jag krossade vår stackars ruta och spetsade mig själv.

Embla skriker och frågar hur det gick.
-Bra, bara några skrubbsår säger jag.
-Nej, Sara. Det gick inte bra! Du har världens jack och blöder jättemycket.
-Nej, det gör jag inte alls det.
-JO, det gör du.

Sedan börjar det såklart forsa blod varpå jag, självklart, dimper ner på köksgolvet och ligger där.
Embla ringer sjuktaxi och springer och hämtar grannen som hjälper till att bära ner mig eftersom att jag, lättsvimmad som jag är, inte kan gå.

Jag blir livrädd av sånt här, svimmar och hamnar i något slags chock-tillstånd. Det är bara sådan jag är. Så länge jag inte låtsas om att något hänt så är det ingen fara.. Nu var det inte så lätt att låtsas så himla länge med tanke på att jag målade köksgolver rött.

Nåväl, in i sjuktaxin med fårskinnstofflor och filt och iväg till akuten. Där fick jag (hör och häpna) komma in på en gång, fick dropp och bedövning och blev parkerad framör en affish med reklam för äldra damer där det stod "Har du trillar hemma?". Jag höll på att garva ihäl mig. 

Höga på endorfiner som båda jag och Embla var skrattade vi hela vistelsen. Doktorn fick säga åt mig att "sluta skratta och ligg still så jag kan sy". Han var jättetrevlig men satt bakom min rygg och mumlade saker som "shit, fuck, ååh" medans han sydde. Tillslut var jag tvungen att fråga hur det gick. Han sa att det gick bra men var sur på att han tappade tråden hela tiden.

Nåväl, 18 stygn och ett 20-tal tejpbitar senare fick jag mer antibiotika och en ny stelkrampspruta i skinkan. Det gjorde inte ett dugg ont trots att jag var livrädd. Jag hatar sprutor och allt annat som gör ont.

Med tanke på att vi tog taxin in till akuten så tänkte vi vara ekonomiska och ta bussen tillbaka. Så där gick vi, jag i en blodig sjukhusskjorta, tofflor och en filt och Embla i mjukiskläder och krigarboots.
Vi kom hem till slut :)

Nu kommer jag lägga upp äckliga bilder för er som vill se.




Och jag föstörde mitt favortitlinne, bitterhet o bitterhet.