Den nya verkligheten

När mina romantikfunderingar med ändlösa avsnitt av sex and the city, vilket inte precis ger mig hoppet om romantik åter.
Jag hade däremot en hoppingivande diskussion om ämnet nyligen, det vill säga igår.
Jag med min oerhört romantiserade bild på äktenlskap och partnerskap blir (uppenbarligen) lite knäckt när jag inser att jag är ganska ensam om den bilden.
Jag vill gifta mig av kärlek, för att få visa alla att jag hör ihop med någon, för att för en dag få vara riktigt fin och för att samla alla mina nära och kära och visa att ja, jag är lycklig nu! Jag vill inte gifta mig för att det är enklast så.

Just denna bild av bröllop har jag om de bröllop som ägde rum förr i tiden.
Och igår insåg jag att äktenskap aldrig varit mer romantiskt än man själv väljer att göra det.
Min diskussionspartner sa:
Sara, varför tror du man gifte sig förr i tiden? För Jane Austen-kärlekens skull? Nej du, men gifte sig för att föräldrarna parade ihop en, för att ens gårdar och hemman passade ihop, för att man skulle få knulla utan tabu..
Ja, och visst var det väl så.

Men är det inte dags att ändra på det då? Kan vi inte ha Jane Austen halva vägen? Vi har nu alla mäjligheter att gifta oss för kärleks skull, skaffa barn för kärlekts skull, flytta ihop för kärleks skull. Vi behöver inte legitimera sex längre, vi behöver inte skaffa barn för att försäkra vår överlevnad som äldre..
Kan det inte vara värt att fira den kärlek vi nu har frihet att njuta av?

Kanske är jag gammalmodig men jag vill ha mitt bröllop, jag vill ha min kärlek, min romantik och jag vill ha min förlovningsring i guld med en liten diamant. Traditionellt och romantiskt.

Och jag är inte redo att ge upp den drömmen.