Den nya verkligheten

Jag ska härmed börja släppa ut min gullighet! Det får bli ett nyårslöfte i efterskott.

Här sitter jag, 200 mil bort från världens guldklimp och håller mig ifrån att kalla honom gulliga saker och tala om för honom hur mycket han betyder för mig.. Det är ju väldigt konstigt, och tråkigt.

Nu är det slut med att hålla sig tillbaka och låta bli att kalla dig min lilla gullefjuffsidös!

Jag saknar dig som tusan!

Du är fin, du gör mig alltid glad. Du skrattar tillochmed åt mig när jag är larvig och då blir jag också tillslut glad.

Du lyssnar nästan alltid, dock inte när du sitter vid datorn.

Du försöker alltid hjälpa mig om jag har problem. Du ställer alltid upp, finns alltid där.

Du är söt när du sover och jag känner mig trygg när jag är nära dig.

Du är varm och go och omtänksam. Du litar på mig. Du tycker om mig.

Du tycker om mig hur jag än ser ut, vad jag än äter, vem jag än umgås med, var jag än jobbar.

Du är bäst på att vara du! Och även om du inte går att prata med när du sitter vid datorn så är du bäst, för att du är du!

Och jag sitter här, 200 mil bort och låter bli att tala om alla de här sakerna för dig? Jag måste vara tokig!

Du är inte bara Peter, eller "min karl". Du är min kärlek, min gubbe, mitt hjärta, mitt hjärtefjös, min gullefjutt, mitt sockersmul, min hallondröm, mitt lyckomoln.. du är allt!

Och det bästa av allt? Jag ska få vara nära dig varje dag och visa allt det här för dig hela tiden.

Du är min prins på den vita springaren, jag är galen i dig, jag är kär i dig.

Jag älskar dig!

Nu, alltid och hela tiden!