Den nya verkligheten

Jag fortsätter här på min axelkategori. När jag väl har något att berätta så är det väl lika bra att passa på?
Min mors reaktion när hon fick se mitt nattliga sms om akutvistelsen var att ringa och skratta:

- Vad är det som är så roligt mamma?

- Haha, min första tanke var "Jaha, nu har hon varit full och ramlat genom ett fönster.." sen tänkte jag "nej, det är ju Tisdag, hon kan ju int eha varit full på en Tisdag" Eller hur?

- Nej mamma, jag var inte full. Vi lagade mat. Fisksoppa och vitlöksbröd.

Sen var jag ju såklart tvungen att ringa felanmälan och berätta om händelsen som bad mig ringa till en glasmästare, vilket jag såklart gjorde:

- Allt i glas! Det är Peter.

- Hejsan. Sara Salomonsson här, jag fick ditt nummer av Dan.

- Ja, du med köksfönstret va?

- Japp.

- Hur gick det till, alkohol?

- Ingen alkohol, spiknykter.

Igår kom också Dan förbi, vår fastighatsskötare, för att jag ringt om att vår spis var trasig. (Inga plattor fungerade, Dan mätte massa värden med olika elektriska instrument tills han gick in i köket och började skratta, jag hade satt spisen i off-läge. Smart Sara!) Men det var inte det det handlade om.
Han kom in genom dörren:

- Ojdå! Jag förstår att det är du som krossat köksfönstret? Är det allvarligt?

- Inte värst, 18 stygn. Håller på att läka för fullt här.

- Jag ser det. Hade ni fest eller?

- Nej, vi hade inte fest! Det var en tisdag för gud skull. Vi lagade middag.

- På så vis..

Om man heter Sara Salomonsson så kan man lyckas med sådana här saker utan att vara pumpad med promille. (Vilken bra titel till något dåligt förresten Micke; Pumpad med promille!)
Nåväl, på läkningsväg är jag i alla fall. Det kliar något förjordat.

Haha! Vi hade häng på multikontoret igår förresten. Det är grabbarnas kontor som jag och Stina döpt om till multikontoret för det är det mest godtyckliga kontor jag någonsin varit på.
Nåväl, jag och Stina gick och hämtade öl och snacks och jag fick inte bära någonting utom den minsta lilla Somrero-påsen. "Dina stygn kan gå upp!"
Här tar vi inte med i rikskalkylationen att jag faktiskt rest två timmar med en västa att bära på utan att ha lyckats sprätta upp mig själv.

Nu ska jag, eftersom jag fortfarande inte får duscha, våtservetta mig själv och krypa ner i sängen framför ett, eller tio, avsnitt av Medium.

Tjing!

Jag har skaffat mig en töntig fallelse för serier. Jag vill se serier, hela tiden.
Kanske beror det på att jag inte har någon tv som denna serie-besatthet har börjat?
Trots mitt nonexistenta tv-innehav känner jag mig som en skurk de gånger radiotjänst ringer och frågar om tv-lincensen.

- Jag har ingen TV.

- Är du säker på att det inte står en TV i något annat rum.

- Ja, jag äger ingen tv.

- Äger hon du bor med någon TV?

- Nej.

- Hon har ingen på sitt rum som du inte brukar använda?

- Nej.

- Ingen på vinden?

- Nej, ingen någonstans! Jag har inte haft TV på över två år.

Det är nog inte helt okej att var 21 i dagens Sverige och inta äga en tv.
Nu har jag i alla falla legat hela dagen här hemma hos finaste Peter och sett på Medium medans han är och tillfredställer sina gitarrfingrar på en 50-års fest där de har spelning.
Jag tänkte faktiskt vara en underbar flickvän idag och tvätta kläder och städa lägenheten men det fanns inga tvätttider så jag tappade liksom suget. Serie-beroendet tog över ;)
Fast det är faktiskt lite legitimt att ligga i sängen och dricka Cola hela dagen om man har en sydd axel.

Jag har, i tisdags kväll, på ett mycket effektivt sätt skapat ett permanent öppet köksfönster.

Jag och min underbara kombo Embla stod och lagade ärtsoppa när jag bestämmer mig för att stänga fönstret.
Framför vårat köksfönster står vårt köksbord och för att nå till handtaget på fönstret måste jag stå på en stol och böja mig frammåt.
Så, där stod jag på min stol och böjer mig mot handtaget när Embla säger något och jag vänder mig om.
Med tanke på att jag var två cm från handtaget så fortsätter jag böja mig och slinter såklart och rasar rätt in i rutan.
Jag krossade vår stackars ruta och spetsade mig själv.

Embla skriker och frågar hur det gick.
-Bra, bara några skrubbsår säger jag.
-Nej, Sara. Det gick inte bra! Du har världens jack och blöder jättemycket.
-Nej, det gör jag inte alls det.
-JO, det gör du.

Sedan börjar det såklart forsa blod varpå jag, självklart, dimper ner på köksgolvet och ligger där.
Embla ringer sjuktaxi och springer och hämtar grannen som hjälper till att bära ner mig eftersom att jag, lättsvimmad som jag är, inte kan gå.

Jag blir livrädd av sånt här, svimmar och hamnar i något slags chock-tillstånd. Det är bara sådan jag är. Så länge jag inte låtsas om att något hänt så är det ingen fara.. Nu var det inte så lätt att låtsas så himla länge med tanke på att jag målade köksgolver rött.

Nåväl, in i sjuktaxin med fårskinnstofflor och filt och iväg till akuten. Där fick jag (hör och häpna) komma in på en gång, fick dropp och bedövning och blev parkerad framör en affish med reklam för äldra damer där det stod "Har du trillar hemma?". Jag höll på att garva ihäl mig. 

Höga på endorfiner som båda jag och Embla var skrattade vi hela vistelsen. Doktorn fick säga åt mig att "sluta skratta och ligg still så jag kan sy". Han var jättetrevlig men satt bakom min rygg och mumlade saker som "shit, fuck, ååh" medans han sydde. Tillslut var jag tvungen att fråga hur det gick. Han sa att det gick bra men var sur på att han tappade tråden hela tiden.

Nåväl, 18 stygn och ett 20-tal tejpbitar senare fick jag mer antibiotika och en ny stelkrampspruta i skinkan. Det gjorde inte ett dugg ont trots att jag var livrädd. Jag hatar sprutor och allt annat som gör ont.

Med tanke på att vi tog taxin in till akuten så tänkte vi vara ekonomiska och ta bussen tillbaka. Så där gick vi, jag i en blodig sjukhusskjorta, tofflor och en filt och Embla i mjukiskläder och krigarboots.
Vi kom hem till slut :)

Nu kommer jag lägga upp äckliga bilder för er som vill se.




Och jag föstörde mitt favortitlinne, bitterhet o bitterhet.

Nu har jag haft den här bloggen i evigheter utan att använda den pga att jag aldrig blir färdig med den nedrans designen. Här trodde jag att det skulle gå snabbt och smärtfritt med tanke på att karln min är webutvecklare, men där gick jag bet.
Så nu är jag tillbaka till min gamla kära "Bloom", det funkar också. Tills vidare i alla fall.

Så: Hej världen!
Här är jag igen, inte kunde jag hålla mig borta.